Det har varit några tunga dagar nu med mycket gråt och eftertanke. Det är tomt i huset och jag kommer på mig själv ofta med att leta efter katten eller stänga en dörr snabbt för att hon inte ska smita in eller ut. Jag är själv förvånad över min stora sorg. Trodde inte jag skulle ta det så hårt. Men jag har ju aldrig förlorat någon som stått mig såhär nära - varit förskonad mot sorg helt enkelt. Så därför har jag inte kunnat förbereda mig på min reaktion.
Idag känns allt lite bättre. Hur orättvist livet än känns - för varför var just Montoya tvungen att bli påkörd? Chockartat - fast ändå något man måste räkna med när man har katt. Det har vi alltid vetat om men man tror ju inte det ska hända ens egen älskling.
Montoya var en väldigt speciell katt. Säker jätteotrevlig och fräsig mot okända människor, och helt livrädd för barn. Men mot oss kunde hon vara så otroligt tillgiven och mjuk. Hon sov hos oss varje natt, helst mittemellan oss. Om vi gick och la oss försent satt hon i sängen och ropade på oss <3 och det är precis sådana saker jag saknar!
Nu är det redan fredag och tre dagar (ganska exakt) har gått sedan Montoya lämnade oss. Tre mörka dagar. Men som sagt det börjar kännas bättre och vi fokuserar nu på att minnas henne som den fina vän hon var. Hoppas att vi gav henne ett fint liv den tid hon fick vara här och att hon kände sig älskad!
Published with Blogger-droid v1.7.4
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar