1 vecka

Nu är det ganska exakt en vecka sedan Montoya blev påkörd. Klockan var runt nio när beskedet nådde oss. Jag har varit jätteledsen, men jag börjar acceptera det och gå vidare nu. Det är tomt här hemma, jättetomt. Och hon är saknad. Men det känns bra att vi vet var hon är begravd. Hade varit betydligt jobbigare om hon bara hade försvunnit.

Här är en bild som jag visat tidigare i bloggen. Toya och jag delar på en burk makrillfilé i tomatsås. Hon verkligen älskade det. Den kvällen hon dog åt jag oxå Makrillfilé på mackan, men hon hann aldrig in och smaka den tyvärr. Tror hon alltid kommer finnas i min tanken när jag äter det framöver! :)

Det här saknar jag oxå: http://annelisan.blogspot.com/2011/01/myskvall-i-soffan.html

Redan fredag.

Ikväll har vi tänt ett ljus på Montoyas grav. Känns bra - hoppas hon vet att vi saknar henne.

Det har varit några tunga dagar nu med mycket gråt och eftertanke. Det är tomt i huset och jag kommer på mig själv ofta med att leta efter katten eller stänga en dörr snabbt för att hon inte ska smita in eller ut. Jag är själv förvånad över min stora sorg. Trodde inte jag skulle ta det så hårt. Men jag har ju aldrig förlorat någon som stått mig såhär nära - varit förskonad mot sorg helt enkelt. Så därför har jag inte kunnat förbereda mig på min reaktion.

Idag känns allt lite bättre. Hur orättvist livet än känns - för varför var just Montoya tvungen att bli påkörd? Chockartat - fast ändå något man måste räkna med när man har katt. Det har vi alltid vetat om men man tror ju inte det ska hända ens egen älskling.

Montoya var en väldigt speciell katt. Säker jätteotrevlig och fräsig mot okända människor, och helt livrädd för barn. Men mot oss kunde hon vara så otroligt tillgiven och mjuk. Hon sov hos oss varje natt, helst mittemellan oss. Om vi gick och la oss försent satt hon i sängen och ropade på oss <3 och det är precis sådana saker jag saknar!

Nu är det redan fredag och tre dagar (ganska exakt) har gått sedan Montoya lämnade oss. Tre mörka dagar. Men som sagt det börjar kännas bättre och vi fokuserar nu på att minnas henne som den fina vän hon var. Hoppas att vi gav henne ett fint liv den tid hon fick vara här och att hon kände sig älskad!

Published with Blogger-droid v1.7.4

Saknad

So this is where we part, My Friend,

and you'll run on, around the bend,

gone from sight, but not from mind,

new pleasures there you'll surely find.

I will go on, I'll find the strength,

life measures quality, not its length.

One long embrace before you leave,

share one last look, before I grieve.

There are others, that much is true,

but they be they, and they aren't you.

And I, fair, impartial, or so I thought,

will remember well all you've taught.

Your place I'll hold, you will be missed,

the fur I stroked, the nose I kissed.

And as you journey to your final rest,

take with you this...I loved you best.

Montoya, du saknas oss!

Igår hände det värsta tänkbara. Grannen kom in och frågade om det var vår katt som låg påkörd på vägen utanför. Vi gick ut och hittade vår älskade Montoya helt livlös på marken. Det gör så otroligt ont i hjärtat. Hon är ju en familjemedlem, vår älskade bebis - och så plötsligt finns hon inte mer. Så himla grymt.

Jag finner inte ord. Trodde inte jag skulle kunna bli såhär ledsen, men det är så hemskt. Det är så tomt.

Jag hoppas verkligen hon får ro där hon befinner sig nu, att alla stora elaka katter slutar jaga henne och han hon har någons famn att somna i.

Jag hoppas att det gick fort, så att hon slapp lida. Och jag hoppas att hon vet att vi fanns där vid hennes sida direkt efteråt. Hon var ju forfarande varm när vi kom dit.

Det finns så många "tänk om.." i mitt huvud just nu. Hon satt och ville in, bara en stund innan. OM jag bara hade släppt in henne. Eller varför släppte jag ut henne överhuvudtaget, det regnade ju? Det gillar hon inte.

Tror inte vi kunde gjort något annorlunda. Hoppas inte det iallfall.

Vi älskar vår lilla gosiga, mysiga, härliga Misse över allt annat! Montoya älskling - du finns i våra hjärtan! <3

När den här bilden togs hade hon bara varit hoss oss i några dagar. Det är alltså ganska exakt 8 år sedan nu. Tänk vad tiden går fort!